De flesta idrottare som kämpar med passivitet tror att problemet börjar när något går fel. En felpassning, ett missat skott, ett insläppt mål.
Men i min erfarenhet börjar problemet oftast innan matchen ens har startat.
Innehåll
Resultatfällan
Jag ser det om och om igen: en idrottare kliver in i en tävling redan fokuserad på vad de behöver prestera. De har bestämt sig för hur en bra prestation ska se ut, och nu filtreras varje stund i matchen genom den bilden.
Uppmärksamheten är i framtiden. På vad som du vill ska hända. Inte på vad som faktiskt händer just nu.
I det ögonblick matchen inte stämmer med vad du vill börjar pressen att växa. Varje minut som går gör klyftan mellan förväntan och verklighet svårare att bortse ifrån.
Tänk dig en fotbollsspelare som går in i matchen med en förväntan om att göra mål. Tiden går. Inget mål. Varje beslut skapar press. Tekniken försämras. Ju hårdare de försöker tvinga fram det, desto mer glider resultatet mellan fingrarna.
Och här är det som gör det svårt att kontrollera: Du märker oftast inte att det händer förrän det är försent.
I början märker du det inte alls. Kanske känner du att något inte känns helt rätt, men vet inte riktigt varför. I stället för att stanna upp och titta på vad som faktiskt sker försöker du lösa det genom att pressa hårdare, vilket gör det värre. Gradvis växer sig känslan starkare. Och till slut funkar inget, och du lämnas med massa frustration, ilska eller besvikelse över din match.
Varför du slutar göra de osynliga sakerna
Det som sker i bakgrunden är att din hjärna börjar göra en väldigt specifik matematik på varje aktion.
Varför göra det där lilla extra defensivt när jag säkert ändå inte kommer stjäla bollen? Varför slåss om returer när de antagligen inte kommer komma åt mitt håll ändå? Bättre att spara energin till när jag faktiskt får ett riktigt läge.
Så idrottaren slutar göra det osynliga arbetet. Sprinterna, ligga på i passningslinjerna, rörelsen utan boll. Hjärnan har tyst bestämt att de aktionerna inte kommer att ge utdelning, och energin sparas hellre till när de “riktiga” lägena kommer.
Så här byggs passiviteten upp. Tyst, utan att idrottaren märker det, tills de redan är djupt inne i det.
Vad hjärnan faktiskt gör
Hjärnan är en förutsägelsemaskin. Den prognostiserar ständigt vad som ska hända härnäst och kontrollerar om verkligheten matchar prognosen. Det är normalt, och oftast användbart.
Men när verkligheten upprepade gånger inte matchar förutsägelsen registrerar hjärnan det glappet som ett hot. Under hot beter den sig på ett väldigt specifikt sätt: den börjar konservera resurser, drar sig undan från aktioner som verkar slösaktiga, och omdirigerar energin mot självskydd.
Detta är varför du får tankar som:
“Det spelar ingen roll”
“Jag kommer ändå inte få bollen”
“Vi kommer ändå förlora”
Problemet är att det skyddsläget inte hjälper dig prestera i en tävling. Det gör dig mindre, långsammare och mindre tillgänglig för det som faktiskt händer framför dig.
Men, här är något som är viktigt att förstå om hur hjärnan fungerar: den kan inte ha fokus på två saker samtidigt. Den kan växla snabbt mellan olika saker, men den kan inte hålla två tankar igång på en gång. Det är neurologiskt sett omöjligt. Det betyder att du inte kan tänka på framtiden och vara närvarande på samma gång. Det ena utesluter det andra.
Spelet händer just nu. Inte i framtiden där utfallet beräknas, utan i den här sekunden, med den här bollen, det här utrymmet, den här möjligheten. En anfallare som är en halv sekund sen på en löpning för att uppmärksamheten var någon annanstans missar inte för att förmågan saknas. De missar för att ögonblicket hann förbi.
Det är också därför närvaro inte bara är ett mindset-koncept. Det är ingångsporten till flow. Det tillståndet av ansträngningsfritt spel finns inte att nå från någonstans i framtiden. Det finns bara här och nu.
Vad som faktiskt hjälper: Process Statement
När jag själv förstod att man kunde lura hjärnan in i flow, kom det från en enkel tanke: om hjärnan ändå bara kan hålla fokus på en sak i taget, kan jag välja vad den fokuserar på. Och om jag kan välja det, kan jag styra den mot något som ökar sannolikheten för bra spel.
Jag testade det i basket. Jag var runt 30 och hade länge slutat satsa seriöst, men spelade fortfarande för glädjen av det. Mitt process statement blev: rörelse, returer, jobbig i försvar. Inte att göra mål. Inte att ta bollar från motståndaren. Utan att röra mig med intention i anfallet, alltid gå in på returer, och göra försvarsarbetet innan motståndaren ens fick bollen.
Effekterna kom ganska snabbt. Jag hamnade i fler lägen. Motståndaren fick jobba hårdare för varje boll, fick den lite längre bort från där de ville ha den, tappade den lite oftare. Inte för att jag försökte stjäla den, utan för att min närvaro kostade dem. Och det häftiga var att det inte kostade mig mer energi. Däremot blev det bara roligare och mer njutbart att tävla så här.
Det fungerar för att våra hjärnor fungerar likadant. Grunderna i de flesta idrotter är desamma oavsett vem du är, med viss variation för position och sport, men mekanismen är densamma.
Jag har lärt ut det här i över tio år som en del av The Flow Mindset. Till idrottare på alla nivåer, i alla möjliga sporter. Och jag kan säga att ett väl fungerande Process Statement står bakom många idrottares framgångar.
Till exempel ishockeyspelaren Joel Thulin, som kom till mig som 19-åring, och därefter gjorde sin bästa karriärsäsong fyra år i rad (vann skytteligan i hockeyettan öst fjärde säsongen). Han är idag en av mina Flow Mindset-coacher.
Rebecca Mauleon använde det när hon uppnådde en score på över 90% i dressyr, något bara ett fåtal dressyrryttare historiskt klarat av.
Noah Steen stod bakom två av målen när Norge besegrade Sverige i ishockey för första gången på ungefär 20 år. (Sorry Sverige).
Alina Weidlich från tyskland använde det när hon tog VM-guld i functional fitness, genom att passera en svenska precis i slutet (Sorry Sverige igen).
Jag har många exempel att hämta från, men min poäng är att oavsett idrott eller nivå, så funkar detta otroligt bra när du lär dig detta, förstår det och är konsekvent med det.
Så vad är det alltså som vi ska göra?
En av de första sakerna som jag hjälper mina idrottare ta fram är vad jag kallar ett Process Statement.
Idén är enkel: i stället för att gå in i en match med en bild av vad du behöver uppnå, går du in med en klar bild av vad du ska göra. En sak, kontinuerligt tillgängligt, som håller din uppmärksamhet riktad mot det som händer just nu.
Ett Process Statement har tre komponenter.
Den första kallar jag huvud. Det handlar om vad du riktar din uppmärksamhet mot: något som rör sig kontinuerligt i spelet, som spelets form, var spelare befinner sig, vilka ytor som öppnas upp. Det håller hjärnan igång med att processa levande information i stället för att mäta skillnaden mellan resultattavlan och det mål du satte för dig själv.
Den andra kallar jag kropp. Alltså vad du faktiskt ska göra. Konkreta handlingar som är kontinuerligt tillgängliga, oavsett hur matchen går. Täckningslöpningen. Pressandet. Rörelsen utan boll. Det som inte syns i statistiken men som ökar sannolikheten för att du ska uppnå det som du vill under en tävling eller match. Och här är en viktig distinktion: ”kontinuerligt” betyder inte att du gör det utan uppehåll. Det betyder att det är tillgängligt hela matchen. Din rörelse är ett bra exempel. Du är inte alltid i full sprint, men du väljer aktivt hela tiden vad du gör med kroppen. Det är annorlunda mot att ta ett skott, som händer en halv sekund ett fåtal gånger per match.
Den tredje kallar jag hjärta. Detta är hur du gör det: att du utför ditt process statement med så hög kvalitet som möjligt varje gång. Det handlar inte om maximal energi hela tiden, utan om att när du gör din aktion, gör du den fullt ut utan att hålla igen. Du tränar kroppen att alltid leverera det den lovar att leverera.
En bieffekt som sällan nämns
När du skiftar från att jaga ett utfall till att följa matchen i nuet händer något annat: det blir roligare. Spänningen sjunker. Tyngden lättar. Du börjar spela igen i stället för att hantera en prestation.
Det är ingen slump. En hjärna under hot är sammandragen, energibesparande, tillbakadragen. En hjärna som är helt uppslukad av nuet är öppen, responsiv och tillgänglig. Och när du är helt inne i det, utan att tänka på resultatet, det är när flow hittar dig. Du behöver inte jaga det. Det kommer till dig.
Hur det ser ut i praktiken
Varje sport och varje position har sin egen version av ett Process Statement. Grundidén är densamma, men hur det faktiskt ser ut beror på var du spelar och vad du behöver följa.
Arbetet handlar om att ta reda på vad det är för dig och träna det tills det blir automatiskt.
