Många idrottare är övertygade om att vara hård mot sig själv är ett tecken på ett seriöst mindset. Det är det som driver utveckling. Det som separerar dem som verkligen vill något från dem som bara är med för att ha kul.
Det är en övertygelse jag möter hela tiden. Och jag förstår varifrån den kommer.
Innehåll
Trots det, inte tack vare det
Det finns såklart massor av framgångsrika idrottare som är otroligt självkritiska. Det stämmer. Men det betyder inte att självkritiken är det som har tagit dem dit.
De har lyckats trots att de är självkritiska, inte tack vare det.
Det är en viktig distinktion. För om vi blandar ihop de två, tror vi att vi behöver hålla kvar självkritiken för att fortsätta prestera. Och det är där det börjar kosta.
En sak som är värd att säga direkt: att sluta vara självkritisk mot sig själv betyder inte att du plötsligt slutar se vad som kan bli bättre. Du kan fortfarande ha full koll på vad du behöver utveckla, vad du vill förändra och vad du ska göra annorlunda nästa gång. Det försvinner inte. Det handlar bara om hur du förhåller dig till den informationen.
Vad självkritiken faktiskt gör
Självkritik gör saker onödigt jobbiga. Det låter enkelt, men konsekvenserna är fler än de flesta tänker på.
Din inre kritiker tränas upp av hur ofta du ger den uppmärksamhet. Ju mer du låter den ta plats, desto snabbare går den igång och desto starkare blir den. Det som började som en röst efter ett missat skott börjar dyka upp i omklädningsrummet, under uppvärmningen, kvällen innan match.
Självkritik gör det också svårare att se vad som faktiskt var positivt. När den dominerar filtrerar den bort det positiva och förstärker det negativa. Du kan ha gjort nittiofem saker som fungerade under matchen och ändå lämna planen med fokus på de fem som inte gjorde det.
Och den håller dig kvar i det jobbiga längre än nödvändigt. I stället för att ta lärdomen och gå vidare fastnar du i en loop av ältande som varken lär dig mer eller hjälper dig prestera bättre nästa gång.
Kritikern, din primära sabotör
I Flow Mindset metoden kallar jag den rösten för Kritikern. Det är den primära sabotören, den inre röst som dömer dig, andra och situationer, och som triggar igång andra negativa mönster som oro, prestationsångest, behovet av kontroll och så vidare.
Men Kritikern är inte din fiende. Det är viktigt att förstå det.
Ingen del av dig är där för att förstöra för dig. Ingen del av dig är gjord för att göra ditt liv svårt. Kritikern är ett gammalt system, byggt för att hålla dig trygg. Den har funnits med dig länge och har tidigare haft en logisk funktion. Det är ett primalt skyddssystem som försöker hålla dig vid liv, ha kontroll och undvika obehag.
Kritikern är inte sanningen. Den är bara en väldigt högljudd tolkning.
Två definitioner av framgång
Här är kärnan i problemet: du och din inre kritiker har olika definitioner av vad framgång innebär.
Du ser framgång som att nå dina mål, utvecklas, lära dig nya saker, uppleva glädje i det du gör, röra dig framåt. Din inre kritiker jobbar utifrån ett äldre system. För den betyder framgång att du överlever. Att du håller dig trygg. Att du undviker risker och sparar energi.
Du vill ha utveckling, glädje och frihet. Kritikern nöjer sig med överlevnad.
Det är därför den bromsar dig när du försöker ta plats, ta risker eller prestera på hög nivå. Det är inte sabotage. Det är just det den är byggd för. Men det den ser som skydd är ofta det som hindrar dig från att komma till din fulla potential.
Signalen och ältandet
Tänk dig att du råkar sätta handen på en het spis. Smärtan har ett syfte: den ska få dig att ta bort handen. Det är en signal. Den är nödvändig.
Men när du har tagit bort handen finns det inget syfte med att fortsätta ha ont. Smärtan är fortfarande där en stund, för nervsystemet behöver återhämta sig. Men den tjänar inget syfte längre.
Kritikern fungerar på samma sätt. Den har ett meddelande. Ta emot det. Men att sitta kvar i det, älta det, slå ned dig själv om och om igen med det, det tjänar ingenting. Det lär dig inte mer. Det gör dig inte bättre. Det kostar bara.
En annan relation till kritikern
Det som inte fungerar är att försöka tysta Kritikern eller kämpa emot den. Gör du det ger du den bränsle och den växer sig starkare. Det är som att trycka ner en boll under vattenytan. Du måste hela tiden hålla i, och så fort du släpper studsar den upp igen.
Det som fungerar är att skapa en annan relation till den.
I stället för att gå i krig med Kritikern, observera den. Se att den är där. Förstå att den försöker skydda dig på sitt sätt. Ta emot meddelandet om det finns något värdefullt i det. Och gör sedan ett medvetet val om hur du vill förhålla dig.
Det kan låta enkelt, men det kräver träning. Och det börjar med en enkel sak: lägg märke till när Kritikern pratar. Inte för att analysera allt den säger, utan bara för att se den.
”Aha, där är du. Tack, jag hör dig, men jag har det här.”
Det är skillnaden mellan flow och resistance: resistance (motstånd) dömer och krossar, flow uppmärksammar och justerar.
Vad som händer med tid
Gör du det här konsekvent, och det kräver tid och upprepning, händer något. Kritikern slutar inte dyka upp. Men den förlorar sitt grepp. Den går igång lite senare, klingar av lite snabbare, och tar inte lika mycket plats i ditt huvud.
Du börjar kunna prestera utan att behöva kämpa mot dig själv på vägen dit. Och det är en enorm skillnad, inte bara i resultaten, utan i hur det faktiskt känns att tävla.
